Jag skriver inte. Har influensavaccinerat mig (och mannen min), varit hos sjukgymnasten och införskaffat brett gummiband att öva upp styrkan i höften med, fixat med en överbetald sjukhusfaktura, handlat och tagit in ved ett antal gånger. Skänkt en liten peng till Filippinerna. Det var gårdagen. Idag har jag enbart ätit frukost, hämtat tidningen och ännu mera ved, och nu fikar jag och mannen min, med pepparkakor och lite Bregott på… Och tittar på talgoxar, blåmesar, pilfinkar och nötväcka vid fröautomaten som är tom igen. Ännu en anledning att inte skriva, jag menar när jag fyller på frön…
Det där med att åstadkomma alla 1 667,5 orden varje dag har jag övergivit. Idén att skriva i Minsanns namn och prata om kattliv och mitt samtidigt är också någon annanstans. Den landade aldrig riktigt i mig, kanske i Minsann, men jag vet inte det.
Vi har fixat i huset, ordnat en nygammal säng åt mig genom att slänga ut en säng som vi tog bort benen från, flyttat benen till den som sonen körde hit för ett bra tag sedan och som saknade ben, och ställt det hela på en anordning som gör att jag ligger högre. Tyvärr fortfarande lite för mjukt. Kroppen morrar åt mig om morgnarna och emellanåt under natten – jag vaknar alltför ofta. Det blir väl bättre, under dagen fungerar jag hyfsat. Det är möjligt att det är alldeles som det ska vara att jag är stel som en pinne när jag kliver ur sängen, och innan kroppen kommer igång. Skulle kanske köra träningsprogrammet en vända under natten, och försöka somna om därefter?
Himlen är jämngrå, men det är uppehåll. Rivningen av den gamla sågen/kvarnen vid ån pågår för fullt, killarna hänger i en krankorg och använder motorsåg. Det finns inga möjligheter att gå in och riva huset nerifrån. Och framför min vedbod ligger nu en massa sand som plattats ut – för vilket ändamål har jag inte klart för mig. Tur att sonen gjorde en öppning i vedboden även från hitsidan, annars hade jag fått pulsa i sanden. En skata skuttar på berget, kajorna tycks ha flyttat härifrån.
Och så har jag läst färdigt den första bok på länge som jag läst högt ur för mannen min, av pur glädje att dela med mig. Stewe Claesons bok ”Den tjugotredje dikten”. Där citeras den norske diktaren Hauge och ”en alkoholiserad kines som levde för femtonhundra år sedan”, där finner två ensamma och vilsna män varandra på en nerlagd såg, där når meningarnas längd hittills oanade mängder ord innan författaren sätter punkt. Och jag blir inte less, jag blir inte irriterad över att det kan vara en sida långt med många kommatecken, inte det blir en punkt. Jag läser, blir påverkad, glad och ledsen som sällan. En bok värd att läsas av många.
